Historien om Elof börjar inte bra. Redan som nyfödd var han sjuklig. Armarna fungerade inte, fötterna var förvridna och så skelade han. Elof var inte välkommen. Tre av pojkens syskon hade dött inom en vecka efter födseln och hans föräldrar hade nog helst sett att han följde deras öde. Men så blev inte fallet. Elof överlevde.

Fyra av familjens andra barn växte upp starka och krya. Det passade föräldrarna bättre och medan syskonen muntert lekte blev Elof lämnad åt sig själv. "Ja, min mor hade inte tid för något svagt eller sjukligt. Hon tyckte inte om mig för att jag var handikappad så jag blev lämnad att ligga lite varstans i huset som ett hjälplöst bylte, till besvär för alla, en krympling, skelögd, oförmögen att röra mig."

Så här pågick livet i två år när saker plötsligt förändrades till det bättre. Elof togs in på Eugeniahemmet där han fick både vård och skolgång. Här kom han i en miljö med andra handikappade barn och för första gången i sitt liv kunde han känna sig normal. Han lärde sig både att läsa och att skriva och även att teckna. Pojken hade talang! Pennan höll han i munnen och det blev en stor källa till stolthet för honom när han efter tre år hade den bästa "handstilen" i sin klass!

Livet var riktigt bra under de här åren. Utöver skolgången fick Elof genomgå en lång rad operationer, närmare bestämt 20 stycken. Hans skelögdhet korrigerades, fötterna bröts upp åtta gånger och tillslut kunde pojken gå som en ickehandikappad. Armarna gick däremot aldrig att rädda.

När man ansåg att hemmet inte hade mer att erbjuda var det dags för Elof att flytta hem igen. Pojken kunde inte bärga sig. Nu var han rörlig och hade byggt upp sitt självförtroende. Men glädjen skulle bli kortlivad. När han kom hem vägrade föräldrarna först att släppa in honom.

Tiden som följde var full av slag och svordomar och tillslut sattes Elof på en institution. Tiden där blev en mardröm för pojken. Han placerades i en stor sovsal tillsammans med hopplösa fall av sinnesjuka patienter. Efter tre år av ständig plåga försökte Elof ta sitt liv men misslyckades. Han kom då under vård av en ansvarskännande läkare och kunde tillslut skrivas ut.

Elof hade nu hunnit bli nitton år gammal. Han hade ingen familj att vända sig till, inga inkomster, inget yrke och ingenstans att bo. Naturligtvis var han rädd. Vad skulle han ta sig till? Trots de dåliga oddsen lyckades han hitta ett billigt rum hos en snäll gammal dam. För att kunna betala hyran började han måla vykort och sjunga på bröllop. Det hade nämligen visat sig att han både var konstnärlig och ägde en vacker barytonstämma.

Självförtroendet växte och för första gången i sitt liv började Elof känna sig lycklig. Han tog långa promenader och målade alltmer. Men inkomsterna var knappa. För att kunna försörja sig skaffade han ett korvstånd med en assistent som skulle hjälpa honom att plocka upp korvarna till kunderna. Men till Elofs stora förtvivlan avslog staten hans tillståndsansökan. För att få sälja korv var man tvungen att själv ta upp korvarna ur grytan! Men nu vände turen igen.

Vid den här tiden hade Erich Stegmann fått höra talas om Elof. Han fick se svenskens målningar och förstod genast att det här var en stor begåvning. Elof fick bidrag till konstnärliga studier och nu dröjde det inte länge innan han blev antagen som en av MFK:s allra första medlemmar. Nu hade Elof inte bara fått en fast försörjning - han hade också blivit erkänd för vad han verkligen var, en skicklig yrkeskonstnär!

Elof fortsatte att måla livet ut. Han blev med åren också en lycklig familjefar.

Klicka på knappen och se ett urval av Elofs konst!