En junidag 1953 föddes en liten pojke i Göteborg. Hans namn skulle bli Christer och han var svårt cp-skadad. Skadan innebar att han skulle drabbas av talsvårigheter och spasmer men så småningom kunna gå, om än med viss svårighet. Hans armar och händer skulle däremot aldrig gå att använda.

För att kunna leka utvecklade pojken därför förmågan att gripa saker med fötterna. Detta passade inte dåtidens pedagogik och i lekskolan band personalen fast hans fötter för att tvinga honom att använda sina obrukbara händer. Inte konstigt att Christer redan tidigt lärde sig att kämpa för sina rättigheter.

Christer arbetade hårt för att lära sig att klara av vardagliga sysslor. Han blev aggressiv och rastlös och möttes ofta av oförståelse. Men på en skola kände rektorn till att Christer var konstnärlig och frågade sin elev om han ville måla en tavla till skolans foajé. Christer accepterade och snart framgick det tydligt att han hade talang.

Nu hade han hittat sin nisch och sökte till Grundskolan för konstnärlig utbildning! Därefter kom han in på Konstfack där han träffade sin blivande fru Doris. Efter ett år tvingades han dock sluta för att det inte gick att uppbringa en assistent. Men ödet hade andra avsikter. Christer blev antagen till Kungliga Konstakademien dit han sökt utan att uppge att han målade med foten. När hans rörelsehinder uppdagades ville skolan inte låta honom börja. Men med envisheten till hjälp löste Christer alla problem och fullföljde sin fem år långa utbildning med några av de högsta betyg som skolan någonsin delat ut.

När man träffar Christer förstår man snart att han är en man med fast vilja och ett ovanligt kraftfullt temperament. Det ska vi vara glada för! Utan de egenskaperna skulle hans konstnärskap aldrig kunnat blomma ut och vi hade gått miste om en stark mans unika måleri.