När Marlon kom till världen hade hans föräldrar redan bestämt vad han skulle heta. Men det namnet var inget som föll pappans kamrater på läppen. Nej, naturligtvis skulle pojken, som alldeles säkert skulle bli något utöver det vanliga, få ett speciellt namn. Pojken borde heta Marlon, Marlon Bravo, nästan som idolen Marlon Brando. Sagt och gjort, så fick det bli.

Det här hände i södra Peru 1957 och snart flyttade den lilla pojken och hans familj till huvudstaden Lima. Där spelade han fotboll med sina kamrater och var som barn är mest. Men en sak skilde honom från de andra och det var att han ville utbilda sig till pilot. Det visste han tidigt.

Men livet hade andra avsikter. När Marlon som sjuttonåring precis slutat skolan och skulle påbörja sina förberedande studier för att så småningom kunna bli pilot hände något som förändrade allt, för alltid. Marlon råkade ut för en allvarlig ryggmärgsskada med följden att han blev förlamad från bröstet och ned.

Trots ett helt års behandling på sjukhus och två års vård i hemmet gick hans rörlighet inte att rädda. Alla planer på utbildning fick läggas på is och drömmen att bli pilot, den var det bara att glömma. Tur att Marlon hade Isabel vid sin sida. Flickan som med åren skulle komma att bli hans hustru och mamma till hans dotter.

För att klara sitt uppehälle bestämde sig Marlon för att börja handla med kläder som han tog in från en billigare del av landet och sedan sålde i Lima. Efter att ha drivit sin lilla verksamhet från rullstolen ett drygt år stötte Marlon ihop med en kamrat. Denne hade hört talas om en framstående läkare i ett land långt borta som hette Sverige. En läkare som kanske skulle kunna hjälpa Marlon att få tillbaks rörligheten. Läkaren kontaktades och lät snart meddela att utsikterna såg goda ut för Marlon som då beslutade sig för att ge sig ut på detta stora äventyr.

Det här var första gången Marlon skulle utomlands. Sverige kändes avlägset och inte blev det bättre av att han skulle resa ensam, förlamad och i rullstol. Till sin tröst kunde han se fram mot att få bo hos en kamrat i Malmö under tiden runt operationen.

Trots den optimistiska prognosen ledde inte åtgärderna till någon förbättring. Marlon var fortfarande lika orörlig men läkaren ansåg att han ändå borde kunna göra vissa framsteg om han fick rätt rehabiliteringshjälp och fick därför rådet att stanna i Sverige. Det blev ett par ensamma år för Marlon innan han äntligen fick återse sin Isabel och deras gemensamma lilla dotter, Claudia.

Claudia är vuxen nu men Marlon har fortfarande inte återfått rörligheten. Hans liv blev inte som han tänkt sig – men bra ändå. ”Ja, jag har min konst. Jag har målat i tio år vid det här laget” säger han. ”Det började väldigt trevande redan i Peru. Några av mina vänner försökte muntra upp mig och komma med förslag på hur jag skulle kunna sysselsätta mig. Och då dök idén upp att det borde gå att skriva och måla med hjälp av munnen. Så de stack en penna mellan läpparna på mig och jag skrev lite grand. Sedan tänkte jag inte mer på det under alla år men så någon gång runt 1998 kom jag på tanken att prova igen och den här gången fastnade det. Det var väldigt svårt till en början men inte omöjligt. Jag blev sporrad att utvecklas men hade ett återkommande problem – jag fick flisor av penslarna i halsen. Därför kontaktade jag Mun- och Fotmålarna för att få lite tips och råd. Innan jag visste ordet av hade jag blivit antagen som stipendiat. Tänka sig!”

”Nu får jag varje månad ett stipendium som täcker mina kostnader för konstnärliga studier och material.” Med den hjälpen och efter mycket hårt arbete har Marlon idag utvecklats till en driven munmålare som alltid målar med olja men har bestämt sig för att inte specialisera sig på några särskilda motiv. ”Nej, jag vill inte fastna i ett speciellt fack utan lära mig att bemästra allt. Precis som i livet. Och om man bara vill – då kan man!”