Hur Mfk startade

Strax innan första världskriget bröt ut föddes en liten pojke i den tyska staden Darm-stadt. Året var 1912 och pojken kom att heta Arnulf Erich Stegmann. Hade det inte varit för honom hade vår värld inte sett ut som den gör idag.

Bara två år efter Erichs födelse hördes ett skott i Sarajevo. I dess eko skulle kriget snart vara ett faktum och hela världen stå i brand. Men en olycka kommer sällan ensam. Redan under krigets inledande skede blev Erich sjuk och bara två år gammal kunde läkarna konstatera att pojken drabbats av polio. Efter den inledande sjukdomskrisen fastställdes att Erich skulle överleva men att han för alltid förlorat rörligheten i händer och armar.

Erichs rörelsehinder födde ett ursinne i den lilla pojken. Han kunde inte klara det mest grundläggande i livet som att resa sig ur sängen på egen hand, klä sig eller att leka med de andra barnen på lika villkor.

Han insåg tidigt att om han ville leva ett självständigt och tillfredsställande liv var han tvungen att skaffa sig goda ekonomiska resurser. Minst lika viktigt för Erich var att slippa allt medlidande. Men vägen till ekonomiskt oberoende var lång och osäker och hur skulle han ta sig dit?

Erich började i skolan och återigen tvingades han konstatera sitt utanförskap. När de andra barnen skulle lära sig skriva satt han orörlig och tittade på. Men inom pojken växte sig ursinnet starkare. Till slut plockade han upp pennan i munnen och försökte forma bokstäverna som de andra barnen nu behärskade så väl.

Till en början var tecknen kantiga och fula men det dröjde inte länge förrän de började se riktigt bra ut. Erichs intresse tilltog i samma takt som resultaten förbättrades. Snart insåg han att en mjuk pensel skulle vara mer lämpad för honom och nu började hans hittills dolda talanger att visa sig. Erich hade stor konstnärlig begåvning.

Med åren kom pojken, som nu började bli man, att gå på konstskola och bli lärling hos framstående konstnärer. Han målade snart allt från klassiskt måleri och finkänsliga akvareller till de starka expressionistiska oljor som vi förknippar med hans verksamhet på äldre dagar.
Under andra världskriget hade Stegmann varit en aktiv kämpe mot nazismen och suttit i fängelse 15 månader för denna verksamhet. Men nu var kriget över, han var gift för andra gången och han kände att han lyckats väl i sitt konstnärskap. Han hade tack vare sin aggressiva beslutsamhet till och med nått sitt mål – att tjäna tillräckligt med pengar för att leva ett självständigt liv.

Ingen medömkan tack!

En dag hände någonting som kom att prägla hela Erichs fortsatta leverne. Som så många andra konstnärer vid den här tiden befann han sig utomhus en dag för att måla. Iklädd sin enkla men bekväma målarrock satt han koncentrerad framför den tavla som sakta men säkert växte fram på duken. Plötsligt hörda han hur det klirrade till och när han tittade upp såg han att någon av alla de åskådare som samlats runt honom för att betrakta hans verk hade kastat några mynt i den hatt som han lagt av sig intill stolen. Snart klirrade det till igen och minnena från barndomen vaknade till liv.

Om det var något Erich inte ville väcka så var det folks medlidande. ”Det har jag fått kämpa mot under hela mitt liv, förklarade han. De flesta människor är så omtänksamma och snälla men jag vill inte ha deras medömkan. Det gör mig galen.” Stegmann ville bli uppskattad för sin konst, inte som en målande akrobat. Sedan den dagen målade han alltid iförd sin bästa kostym, exklusiv skjorta och fluga. På så sätt kom han att slippa de allmosor som han aldrig önskade sig.

Mun- och Fotmålande Konstnärers Förening

Nu när Erich nått sina privata mål ville han hjälpa andra handikappade med konstnärlig begåvning till en bättre existens. Han visste att många var mycket mer rörelsehindrade än han själv och att konsten var deras enda uttrycksmedel. 1957 skapade han därför Mun- och Fotmålande Konstnärers Förening som till följd av sin internationella karaktär fick sitt huvudkvarter i Vaduz, Liechtenstein. Han började resa runt i världen för att värva konstnärer och engagera lämpliga förläggare i de olika länderna för att trycka deras verk.

Arnulf Erich Stegmann var aktiv ända fram till 1984 då han avled – men hans livsverk växer sig fortfarande allt starkare. I dag finns det rörelsehindrade konstnärer över hela jorden som garanteras sin ekonomiska trygghet tack vare en stark man som lyckades förverkliga sina visioner.